Igår fick jag brev från min barndomsvän Tina.
Vi ses nästan aldrig längre, vi har 40mil emellan varandra..
Men jag saknar henne jämt.
Det är så mysigt när det ligger brev från Tina i brevlådan, jag tror hon är den enda jag får riktiga brev av.
Och hon är nog den enda jag fortfarande skriver riktiga brev till.
Men varje gång det kommer, fylls jag av ett sånt sjukt vemod.
Det känns så surt att ha långt till varandra.
Det känns som en stor sorgeklump att jag inte, på riktigt känner hennes barn.
Och att det alltid dröjer innan jag kan hålla om henne:(
Men en sak är verkligt magiskt med riktiga vänner..
det spelar liksom ingen roll hur länge sen det är man sågs..
när man ses är det precis som om man sågs igår.
Bara lite rynkigare..:)
Hoppas tiden går fort tills vi ses igen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar